Jag gjorde ett sorgligt att missförstå i dom denna vecka, och den fick effekt motsatt OFB på kanske denna plats viktigaste dag av existens. Vi fungerade nära, och väl med huvudstäderna bemannar placerar massmedia till försök och oss själva för att fortsätta för att komma med dig känslan av hockey, som oss känselförnimmelsen som den Verizon centrerar inifrån, men du kan ha hört: huvudstäderna som denna vecka satte in uppåt av 250 förfrågan för pressvitsord för fredagnatt. Kontrastera det med vilken Tarik igår anmält vara täckningskåren för lock' spela runt om tacksägelse: om ett dussin. I en massmediamiljö långt får mindre innegrej än fredagnatt, två av oss från OFB credentialed, så att vi kan leverera både uttrycker och avbildar/videoen här, men på veckans start som avkänner en mycket ändrande hockeykultur här, jag informerade min OFB-kollegor att vi kan är lyckliga att få precis en av oss i Verizonen centrerar pressläktaren för lek 1. Vänder ut, även den prognos var optimistiskt.
För att hysa så massiv svaller massmedia, huvudstäderna som meddelas till oss deras behov att skapa ett överflödområde för funktionsduglig press - i massmedia vara slö, downstairs, väl i väg från nojan. Det kan ha gjort för en tystare arbetsmiljö, men jag önskade att fungera i nojan. Avkänna en ankomst av ett djupfryst rött hav kanske även den mer hög än sist veckan, och att önska att se, hur rött den skulle, är med Philly i town, mig önskade att granska och njuta av den och dela, erfar mitt sensoriskt med dig.
Men jag konfronterade också ett tidigare dagstidning-journalist-vänt-blogger's dilemma: manarna och kvinnorna, som gör ett uppehälle på pro idrott för beläggning att ha ett tydligt att fordra till prioriteten, tar fram att jag inte. Herr Leonsis i hans nya massmediaåldervision kan inte instämma, men jag gjorde beslutet som under sådan utöver det vanliga tar fram begäranbördor, och efter att ha hysts för två år så jämnt magnificently av huvudstäderna, önskade jag ingenting av att vara huvudvärknr.en. 251 för klubban. Jag kunde klockan leken hemifrån och blognågot liknande andra. Jag rationaliserade mitt beslut delvis på denna halvsanning av en nämna först: till graden, som jag beskådade jag själv (fel) som knuffas åt sidan av yrkesmässigt gammalt massmedia, villkorar det mycket var symbolisk av täckningsframgången som jag hade sökt för leken, jag cherish i min hemstad.
At 6:15 last night, shopping for my playoff game beer and pizza out in the suburbs, believing myself able to transition back to simple, traditional hockey fan with the snap of fingers away from a keyboard, I realized the seriousness of my mistaken judgment. I felt a profound ache at being away from the action, away from working at chronicling it, and it felt awful. Even beer on sale offered no salve.
I should have shoehorned myself into that rink last night, even if I had to try and blog from underneath Abe Pollin’s desk. Rather than adopt the view that this new love affair the press is having with hockey could be an impediment to my coverage calling, I should have embraced it as a fresh challenge. I made a huge mistake. This morning, I owe our readers an apology. At least the good guys got it done!
Initially I lessened my early evening ache a bit by maintaining contact with some friends in the press box via instant message. But then my diminished ache turned to anger. I learned that Friday night’s Washington Post delegation — understandably enlarged — was pork barreled in the press box’s front row with the names of Kornheiser and Wilbon. If I ever get to own a pro hockey team they won’t be allowed in my rink — Friday night was a red-tie party for HockeyWashington, and the two of them have amply demonstrated over years not only disinterest in attending such soirées but ridiculing those who do.
My anger wasn’t directed at their hopping on the hockey media bandwagon — it was that after securing so sought after a set of seats . . . they failed to show up to work the friggin game! Kornheiser may have been cavorting about a luxury box, but he certainly wasn’t working upstairs. His workspace space preserved. Ditto for his partner in the superficial, syntax-challenged, and loud. This is a family blog, and the words I associate with this act of unfathomable arrogance won’t appear here. Maybe they could title their next ESPN podcast, ‘Pardon the Absence.’
Enough about hockey-hating egomaniacs and back-room media matters.
Friday night delivered not just a pulsating, emotionally draining victory over a gritty and skilled opponent but perhaps just as importantly it obliterated any residual concern about the viability of Washington being hockey friendly when it really mattered. A Hockeytown under construction may have a completion date that may have to be bumped up.
The Comcast broadcast went live at 7:00 last night, and at 7:00:30 it was abundantly apparent that the orange-and-blackouts of the past were lodged right there, in history. I don’t quite understand how the Capitals’ sales department managed to make it so pervasively red last night.
But I have Friday night beer leftover for them.

Something momentous and stupendous happened to hockey on Tuesday. By late Wednesday afternoon I was aware of an unusual mainstream media preoccupation forming a phenomenon: they were, rather uniformly, rather nationally, saying nice things about our sport. Really nice things.
During a standard, weekly 






